Splittrad och mindre minnesvärd

Efter de stora framgångarna med Lovedrive (1979) var pressen stor på uppföljaren. Merparten av de nya låtarna skrevs under världsturnerandet som föjde föregångaren och inspelningarna skedde i huvudsak mellan turnéerna. Som helhet är skivan ganska splittrad och med några få undantag håller inte låtarna samma nivå som bandets bättre album. Skönt riff i Only A Man och en riktigt bra låt i The Zoo räddar dock upp Animal Magnetism delvis. Av de sex bonuslåtarna fastnar jag mest för Restless Man som kom att bli Twentieth Century Man. Jag gillar den lite ruffigare känslan på demoversionen även om riffet låter likadant. Det är även ganska stor skillnad på titellåten i den tråkiga demoversionen jämfört med den ganska ödesmättade och tunga slutgiltiga form låten fick.