Tematik om frigörelse och frälsning

Jag har sagt det förr, och kommer säkert säga det igen, Joe Bonamassa formligen spottar ur sig musik. Trettonde studioplattan är nu här och med en tematik om frigörelse och frälsning är det bra textstoff och välskriven blues/rock som presenteras. Gillar öppningslåten Evil Mama tämligen starkt – åtminstone att det flirtas ganska friskt med Led Zeppelin vilket ju sällan kan gå fel. En annan höjdpunkt är det skeva barbluesen modell Tom Waits i Picking Up The Pieces och den gospelrockiga titellåten. Fast å andra sidan är det lite precis som vanligt, det vill säga aningen för många mellanspår som jag inte alls fastnar för. Love Is A Gamble är exempelvis rätt trött sur blues. Likaså Self-Infected Wounds och några till. Hade gärna sett lite längre mellan plattorna och en skarpare sållning av materialet. Då hade Joe kunnat imponera precis så mycket som han egentligen har förmåga till.