Tillbaka till det mer polerade

Med fjolårsEP:n Black To Blues fick amerikanerna mig på kroken en gång till. Hårda och skitbra tolkningar av gamla blueslåtar gjorde de med bravur och visst har jag haft mina förhoppningar om ett storverk till album.

Nu när sjätte fullängdaren nått diskarna så har de istället tagit ett steg tillbaka. Till det mer polerade och kommersiella soundet. När jag kommer till den sista låtens sista minut och det körs ett ruffigt solo i ett jam som lika gärna kunnat blomma ut i rundgång, ja precis då blir det så tydligt vad det egentligen är jag suttit och saknat genom hela skivan. Den där urladdningen som jag nog ändå tycker både förstalåten Bad Habit och andraspåret Burnin’ nästan når upp till men som sen mer och mer försvinner. Missförstå mig rätt; Black Stone Cherry är nu bättre än vad de varit på flera flera fullängdare. Fast fullt så bra som de hintade om på fjolårets lilla passus är de inte.