Tillbakablickande och saknad

Kontraster. Det är slående när jag läst böckerna om Bricken från den svenska industrialiseringens början i slutet av 1800-talet och framåt. Bara några generationer bort bokstavligen jobbade man ihjäl sig under närmast slavliknande förhållanden – och då var det till och med ännu värre för dem som av olika anledningar inte kunde eller förmådde jobba – och kontrasterna till hur det ser ut nu för de allra allra flesta av oss i Sverige är så stora att det är svårt att greppa.

Som Ett Träd I Skogen är den sjätte boken i serien om Bricken och sågen på Svartvik. Bricken har hunnit bli femtio år och i mycket är det tillbakablickande som upptar hennes tankemödor. Fyrtio år har gått sen den stora strejken 1879 och mycket har hunnit hända. Visst har de fått det bättre men längs vägen har Bricken förlorat flera nära och kära och när nu det första världskriget briserar knackar de svårare tiderna på dörren igen. Dödens klåfingriga nypor griper över en värld i krig, griper ändå upp till Svartvik. Spanska sjukan lägger fler döda till listan med bortgångna närstående. Men likafullt ska livet levas, barn och barnbarn ska få mat, behöver få tröst, jobb och näring. Fast saknaden efter de döda är stor och plågsam och även om Brickens kristna tro fortfarande är en fyrbåk i mörkret så ligger vemodet som ett grått raster över hennes vardag.

Jag har uppskattat denna bok-serie sen starten och jag njuter över att få fortsätta följa tidens gång. I de sista böckerna har det blivit en annan slags nerv som mer bygger på Brickens reflekterande. Kanske inte fullt lika sträckläsningsvänlig sådan, men fortfarande gripande och mycket bra berättat.