Tolkningar av lite olika kvalitet

Efter flera övertygande album var det kanske inte en cover-platta man gick och hoppades på i första hand. Samtidigt är en cover-platta signerad herr Frehley något som åtminstone undertecknad ser mer framemot än en väldig massa andra artisters helt egna skapelser. Totalt bjussar skivan på tolv låtar varav de tre Kiss-låtarna Cold Gin, Parasite och Rock And Roll Hell både kändes ospännande och kul samtidigt. Ospännande i den bemärkelsen att de två förstnämnda är så frekvent spelade och den sistnämnde är en av de svagare på Creatures Of The Night (1982). Kul för att han faktiskt plockade med lite låtar från just sitt eget gamla band. Efter lyssning väger det dock klart över åt det roliga hållet. Texten på Rock And Roll Hell känns ju rätt passande för just Frehley som var inne på sista ackorden av sin första sejour i bandet när Creatures kom (eller för att vara ännu mer exakt; faktiskt var ute ur bandet och bara syntes på skivomslaget). Dessutom görs den i en version som överträffar originalet. Parasite låter riktigt grym, hans röst passar perfekt och riffet låter ettrigare och vassare än originalet. Tyvärr stämmer inte det på flera andra av tolkningarna, även om det är kul att höra dem Frehley-fierade. Håller vi oss till de positiva prylarna så görs till exempel en skön version av Rolling Stones Street Fighting Man. Bra tryck även i Thin Lizzys pärla Emerald där han får hjälp av Slash med gitarrspelet. Kanske aningen mycket soloutflykter men en låt som är så pass bra i grunden håller likafullt.

Sammantaget är det stabilt med både ljuspunkter och mer skuggiga utposter. Har inget emot en ytterligare volym men ser fortfarande hellre att han filar på nya låtar.