Underbarn som får det att funka

Det är ju svårt att komma ifrån Quinn Sullivans ålder. Blott sjutton år och redan framme vid sin tredje fullängdare. Så har han ju också spelat gitarr sen har var en liten spoling och hängt med Buddy Guy sen har var åtta år. På detta album har han medvetet tagit ett steg ifrån bluesen och landat i lite mer radiovänlig rock med popiga känslor och en och annan blueston insprängd i det hela.

Det funkar, men utan att slå några direkta gnistor. Visst svänger det fint iRocks, George Harrison covern While My Guitar Gently Weeps låter strålande och även vid fler tillfällen är det över okej. Men varför så få egna låtar? Och ärligt talat; om man nu ska göra covers så behöver man ju verkligen plocka russinen ur kakan och så känns det inte hela vägen. Fast återigen, sjutton år. Quinn kan bli i princip hur bra som helst.