Underhållande och öppenhjärtig biografi

Tiden springer. Den 10 december 1991 såg jag och min dåvarande bästa kompis Johannes Skid Row på Olympen i Lund. Slave To Grind släpptes under sommaren samma år och även om jag av någon outgrundlig anledning inte köpt skivan, så hade den kopierats på kassett och spelats en hel del inför konserten. Inte på långa vägar så mycket som den självbetitlade debuten där framförallt Youth Gone Wild och 18 And Life snurrat så mycket att räkningen var tappad sen länge.

Det var min första konsert med något band som jag verkligen ville se. Som jag minns det var det magiskt bra och även om Skid Row tyvärr tappade bort sig ganska rejält efter sin andra skiva så brukar jag faktiskt fortfarande lyssna när de släpper något nytt, eller när Sebastian Bach släpper något i eget namn.

Efter att ha läst Bachs underhållande biografi där han flera gånger kastar ut önskningar om att det gamla bandet ska återförenas igen så är det ju inte utan att man så smått börjar hoppas på en comeback av den klassiska sättningen. Nåja, nu har man ju bara fått höra Sebastians version och exakt varför de övriga medlemmarna valde att kicka honom 1996 vet jag inte. Men man kan ju ana. Och herr Bach berättar väldigt öppet om sitt liv med både höjdpunkter, tveksamheter och klart mindre begåvade begivenheter som ägt rum. Visst finns här en del sedvanligt rock ’n’ roll skryt om droger, diverse kvinnor och framgångar men det är ändå annat som fastnar och som verkar viktigare för huvudpersonen. Som hur smärtsam föräldrarnas skilsmässa var, att Kiss för alltid är världens bästa band och hur kul det var att få uppträda på Broadway. Mitt Liv Och Skid Rowvar faktiskt en bok som jag sträckläste under en kväll och det händer inte allt för ofta nuförtiden.