Vackert, välmatat och elektroniskt

Across The Never kommer, i dubbel bemärkelse, som en skänk från ovan. Dels för att skivan bara oförhappandes damp ner i lådan utan att jag ens noterat att den släppts, men framförallt för att den visat sig vara något alldeles extra.

Krister Linder är en sådan person som har enormt många strängar på sin lyra och han verkar ofta i bakgrunden utan att göra något större väsen av sig. För egen del har jag inte haft någon koll på honom sen han var med och gästade på sistaspåretDeparterpå Katatonias strålande Night Is The New Day (2009), men jag har läst mig till att han numera huserar i USA och bland annat jobbar med filmmusik. Nu, tretton år efter solodebuten, kommer ett uppföljande soloalbum. Ett välmatat sådant med fjorton låtar och närapå sjuttio minuters speltid. Musiken rör sig i de elektroniska landskapen och är inte helt lätt att kategorisera. För enkelhetens skull kan man väl säga att det är elektronisk popmusik med inslag av både ambient, singer/songwriter och en gnutta futuristisk spacerock.

Redan det olycksbådande och spännande omslaget manar till lyssning och väldigt kort efter att jag satt nålen till vinylen åker hörlurarna på, volymreglaget vrids mot de nivåer där alla andra ljud och intryck ställs åt sidan och den där varma känslan som uppstår när man lyssnar på något väldigt bra infinner sig.

Bland en uppsjö starka låtar fastnar jag speciellt för den urstarka sida två av den första vinylen där trionYou Were Always, Goneoch The Great Surrender samtliga är otroligt välgjorda, vackra och hänförande. Definitivt en av årets stora överraskningar än så länge och sannolikt kommer väldigt få skivor mäta sig med denna. Det högsta betyget ligger på lut och det finns stor chans att skivan som helhet växer sig ända dit.