Johannes – Lärjungen som Jesus älskade

I Nya Testamentets inledande fyra böcker, evangelierna, finns en hel del som återkommer i samtliga böcker. Samtidigt är dessa böcker präglade av sina författare, och den text som sticker ut mest är Johannesevangeliet. Som med alla texter så bär också Johannesevangeliet på spår av sin författare, Johannes.

För mig har alltid Johannesevangeliet fascinerat, här finns en närhet och ett sätt att uttrycka sig som många gånger är väldigt vackert, men här finns också sådant som provocerar. Det jag mer än provocerats av är ett uttryck som Johannes använder, där han beskriver sig själv som ”lärjungen som Jesus älskade”. Jag har aldrig lyckats läsa de orden utan att också läsa in en underförstådd skillnad mellan Johannes och de andra lärjungarna. För om Johannes var den lärjunge Jesus älskade, vilka var då de andra?

I min bokhylla har jag ett antal nummer av tidningen Pilgrim, varav ett har just titeln Den lärjunge Jesus älskade. I inledningskapitlet skriver Peter Halldorf om det som varit mitt problem, och där påpekas att Jesus aldrig gör jämförelsen med andra, han skriver aldrig att han är den mest älskade. Istället kanske det handlar om att Johannes mer än något annat har sin identitet i att Han i Jesu ögon är den älskade. Om det är så, då förändras också bilden av Johannes: från att ha uppfattats vara någon som såg sig som förmer än andra till att vara en människa som mer och djupare än något annat förstår sig själv som Guds barn, att han framför allt var ”den lärjunge som förstått att Jesus älskade honom”.

Men vem var Johannes egentligen?
I en hel del beskrivningar så kopplas Johannes till sina släktingar: han var bror med lärjungen Jakob och son till Sebedaios och Salome. Precis som sin pappa var Jakob och Johannes fiskare, och det var när de arbetade med att göra iordning sina fisknät som det första, och ganska märkliga, mötet med Jesus skedde. I Matt. 4:19 beskrivs hur Jesus på en vandring längs stranden av Galileiska sjön ser bröderna och därefter säger de ord som sedan dess fortsatt att utmana människor: Kom och följ mig. Jag ska göra er till människofiskare.

Det märkliga i texten är att det inte står något annat än att de genast lämnade sina nät och följde honom. Samma sak hade skett strax innan med ytterligare ett brödrapar som var fiskare, Simon och Andreas. Det lilla ordet genast är så oerhört utmanande: vad var det som gjorde att de släppte allt de höll på med för att följa honom?

Svaret på den frågan vet vi inte, men troligtvis var det något mer än att de hade lackat ur på fiskaryrket och ville testa något nytt. Men helt klart är att mötet med Jesus var något som gav en helt ny riktning åt Johannes och hans brors liv. En av de saker som har väckt en del funderingar kring bröderna är att Jesus i Mark. 3:17 ger dem ett slags smeknamn, Boanerges, som förutom att låta som ett kriminellt mc-gäng också har en sådan betydelse. Det betyder ”åskans söner” och det har spekulerats i om namnet kan ha haft att göra med Jakob och Johannes temperament, framför allt utifrån en berättelse i Luk. 9 där invånarna i en samarisk by inte vill ta emot Jesus. Bröderna reagerar på avvisandet med orden: Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?” (Luk. 9:54). Jesus nappade dock inte på den idén.

Johannes var den av Jesu lärjungar som fanns med hela vägen vid hans sida: från att ha varit inbjuden på bröllop i Kana tillsammans med Jesus (där Jesus genom att förvandla vatten till vin utförde sitt första under) så fanns Johannes med hela vägen fram till korsfästelsen. Det var Johannes som tillsammans med Petrus och Jakob fanns tillsammans med Jesus kvällen innan korsfästelsen, då han drog sig undan, medveten om vad som väntade honom.

När Jesus dagen därpå korsfästs så är det framför allt några kvinnor som finns på plats: Jesu mor, hennes syster Maria och enligt Matt. 27:56 också Johannes och Jakobs mamma. Vid deras sida fanns också, som den ende av lärjungarna, Johannes. Strax innan Jesus dör vänder han sig till sin mamma och sa: Kvinna, där är din son, därefter sa han till Johannes: Där är din mor. I meningen efteråt konstateras att detta fick praktiska konsekvenser i deras liv: Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.

När Maria från Magdala några dagar senare går till Jesus grav upptäcker hon att stenen är bortrullad, hon hämtar Petrus och Johannes som springer dit, och Johannes springer snabbast; han är den som först konstaterar att graven är tom, och när han kliver in i graven står det att ”han såg och trodde”. Därefter får lärjungarna möta den uppståndne Jesus, och Johannes förstår då att det han trodde också var sant: Jesus var uppstånden från döden.

Under fortsättningen av sitt liv var Johannes en viktig stöttepelare i den tidiga kyrkan, där vi vet att han fick vara betydelsefull för många, bland annat Jesu mor Maria som fick sitt hem hos honom. Han tros ha levt den sista tiden i sitt liv i Efesos.

Framför allt har Johannes kommit att vara viktig för kyrkan genom de texter han skrivit. Historiskt har Johannes antagits vara författare till 5 av Nya Testamentets böcker: Johannesevangeliet, 1-3 Johannesbrevet och Uppenbarelseboken. Det har dock varit (och är) en stor diskussion om det är samme författare till dessa brev. Framför allt är det Uppenbarelseboken som diskuterats, då det avviker från de andra breven i stil och form. Det är också tydligt att Johannesevangeliet i relation till de övriga evangelierna (Matteus-, Markus- och Lukasevangelierna) är det mest avvikande ifråga om stil och vilka delar av erfarenheten som framhålls.

Just därför är Johannesevangeliet både intressant och viktigt att läsa, då vi genom Johannes ögon kan se nya detaljer och betoningar som blir starkare genom Johannes berättande.