I, men inte av världen

Av Mikael Celinder

Den kristna församlingen lever i en ständig kamp. Kampen gäller att leva i, men inte av världen. De flesta av oss som växt upp i kyrkan har hört detta sedan barnsben, men faktum kvarstår att detta är något bland det svåraste som finns att leva ut i praktiken.

Många gånger har kyrkan, tyvärr med rätta, blivit förknippad med en bortvändhet från omvärlden. Många kristna ungdomsgrupper har genom åren fungerat som att det vore deras huvuduppgift att hålla de ungdomar man når borta från beblandning med världen utanför kyrkan. Problemet med detta sätt att vara församling är att erfarenheten visar att när sedan dessa ungdomar som tidigare inte har mött världen utanför kyrkan konfronteras med den världen så uppstår en spricka mellan dessa två världar som gör att många lämnar kyrkan i tron att gräset är grönare på andra sidan. Detta förhållningssätt riskerar också att föra med sig att kyrkan inte vet hur världen utanför kyrkan ser ut, den karta man fick med sig som ung i kyrkan har inga större likheter med den faktiska verkligheten.

Ingen ny fråga

Problemet med hur den kristne ska förhålla sig till den omgivande världen är inte nytt. Det har funnits med genom den kristna församlingens historia, och måste vara under ständig prövning. Att mycket av kyrkligt arbete skärmar sig från den omgivande världen är förståeligt på flera sätt. Dels ska det kristna livet vara radikalt annorlunda, det är ett faktum. Frågan blir då på vilket sätt det ska vara annorlunda. Dessutom vill man bespara de ungdomar man möter smärtsamma erfarenheter, i sig en god tanke. Men faktum kvarstår, vi kan inte skydda dessa ungdomar från att förr eller senare konfronteras med världen utanför kyrkan. Dessutom finns det inget bibliskt stöd för att göra det heller.

När Bibeln talar om att den kristna församlingen är kallad ut ur världen, då talar den också om att vi sänds tillbaka in i världen (Matt. 10:16; Joh. 17:18), då i gemenskap med, och behov av, Gud och andra troende. Alltså är kallelsen ut ur världen inte ett ignorerande av världen, utan en kallelse att leva ett annorlunda liv i världen tillsammans med Gud och andra troende. Annorlunda i det att det faktiskt är ett liv som sträcker sig utanför mig själv och mitt eget, eftersom Gud själv först sträckt sig ut efter mig genom sin död på korset. Om vår tro blir inåtvänd och syftar till att beskydda det vi har utan att ständigt vara vänd mot andra, då kommer konsekvensen förr eller senare bli statisk och lagisk kristendom.

När en människa blir kristen, då blir hon en ny skapelse, skapad att leva ett liv med nya förtecken mitt i världen.

Att beskydda eller bevara?

Det är ett faktum att det är de unga människorna i våra församlingar som bäst förmår att ha relationer med människor utanför kyrkan. Detta får inte bli något som kyrkan motverkar!
Istället måste vi vara de som uppmuntrar umgänget med icke-kristna, något vi tyvärr många gånger misslyckats med. I kombination med detta umgänge måste också gemenskapen med andra kristna betonas, men det är först i denna kombination som församlingen kommer i sin rätta funktion. Det är då församlingen blir platsen för gemenskap mellan människor som lever i världen men inte av den. Vi löper alltid risken att istället för att låta tron få konsekvenser i vår omgivning skapa en subkultur som inte får andra konsekvenser än att vi blir mer frånvarande och undandragna.

Graham Cray har uppmärksammat att församlingens uppgift först och främst inte är att undanhålla ungdomar från världen utan att istället ge dem redskap att hantera den värld i vilken de lever. Istället för att försöka återskapa en fiktiv värld åt våra ungdomar som förr eller senare kommer att krossas genom sitt möte med verkligheten bör vi snarare fokusera frågan hur ett kristet liv kan levas mitt i verkligheten.

En av 1900-talets viktigaste teologer, Karl Barth, sa att en predikan bör skrivas med en Bibel i ena handen och en dagstidning i den andra. Detta säger oss också något om hur vi bör förhålla oss till vår samtid! Våra liv som kristna är inte tänkta att levas i en egen liten bubbla som flyger omkring på betryggande avstånd från allt som kan tänkas beröra oss. Nej, evangeliet är budskapet om hur Gud griper in rakt i vår verklighet! Den verkligheten är fortfarande idag ett föremål för Guds kärlek, trots att den ser annorlunda ut jämfört med hur den såg ut på Bibelns tid.

På samma sätt är vårt uppdrag gentemot unga människor såväl som äldre att låta evangeliet få tala in i den verklighet som är deras. Detta är själva sprängkraften i evangeliet, att det går rakt in i våra liv! Den dagen vi lever som att det kristna budskapet hör hemma enbart inom kyrkans väggar, då är vi ute på tunn is. Då finns risken att det budskap vi ger våra ungdomar är en mängd berättelser som egentligen saknar relevans i deras liv.

Inför framtiden

Så vad som blir kvar som den stora utmaningen till oss som församlingar idag, det är att ge ungdomar utrymme att vara efterföljare i sin tid. Detta kommer med största sannolikhet ta sig andra uttryck än de som vi är vana vid, men de kan fortfarande vara helt i enighet med Guds vilja. Det kommer säkerligen att leda till att Gudsmöten sker på andra platser än i kyrkan. Mängder av unga människor idag lever ut sin tro på sina skolor och når där långt många fler än vad kyrkan gör genom olika verksamheter. Vår uppgift som församling gentemot dessa ungdomar är inte att dra dem ifrån sina skolor. Tvärtom. Vår uppgift är istället att utrusta dem och uppmuntra dem att fortsätta leva sina liv nära både Gud och andra.

Jag tror att vi ständigt också måste påminna oss om att det är Gud som ska göra jobbet, inte vi. Däremot måste vi vara medvetna om att Han kommer att använda oss. Många gånger strävar vi som människor efter kontroll. Jag tror att det i takt med att fler människor utan kyrkvana möter Gud så kommer det också att leda till viss oordning i våra kyrkor. Denna oordning är ett tecken på rörelse, varför jag tror att den är av godo.

Visst, det kommer kanske att göra ont och ställa oss inför frågor och dilemman. Men jag tror att om vi inte är beredda att låta våra former och uttryck prövas, då bör vi heller inte fortsätta be om en väckelse. Vi måste släppa bilden av hur tidigare väckelser har sett ut och låta det vara ramen inom vilken väckelsen ska tvingas fram igen.

Det är en ny generation som växer upp nu, med andra tankesätt och behov. Vad som kännetecknat tidigare väckelser är att evangeliet har haft relevans, det har talat rakt in i de behov som funnits. På samma sätt växer idag en yngre generation upp som kan lära känna sin omgivnings behov. Men då måste vi också ge dem redskapen att se hur evangeliet möter de behov som finns, inte hindra dem att se vilka behov som finns.

Jag tror att vi ser en generation som är svaret på många människors bön om att Gud ska sända arbetare till sin skörd. För villigheten att arbeta finns, frågan är om vi tänker ge dem redskap för att gå ut på fälten, de fält som den värld för vilken Gud själv dött.

Utmaning

Till församlingen:Det arbete som vi idag gör bland unga, finns det huvudsakligen för att beskydda unga människor från världen eller för att ge dem redskap för att tron ska kunna fungera även i världen? Hur kan vi förändra vårt arbete för att bättre ge redskap till unga människor?

Till dig som är ung:Våga fundera på vad din tro betyder i din vardag. Finns det områden där du känner att det blir en kollision mellan världen innanför och utanför kyrkan? I så fall, hur kan din församling stötta dig, och vill du låta dem göra det?