Miljö och förvaltarskap del 2: Mitt ansvar som kristen

Vad kan, och bör, egentligen en person som kallar sig kristen göra för att ta hand om vår skapelse? Det här är ett utmanande område som inte sällan leder till ganska heta diskussioner. Få saker är så känsliga som vår livsstil. Kläder vi köper, mat vi äter, val som vi gör är betydligt mer än bara mat och kläder. De signalerar någonting om vilka vi är och hur vi tänker. Därför blir också frågan känslig. Ett ifrågasättande eller i alla fall ett påpekande om någon annans val uppfattas inte sällan som ett personligt påhopp. Det kan handla om något så enkelt som att köpa ekologiskt eller inte eller att välja ett vegetariskt alternativ. Trots det så vill jag i den här artikeln ställa lite frågor. Kanske är det utmanande eller provocerande men jag tror att det är nyttigt att bli lite provocerad ibland. Varför? Jo därför att man alltid kan ställa sig frågan: ”Varför blir jag provocerad av det här?” och utifrån det svaret lära sig något om sig själv.

Vi kan såklart skänka pengar. Världsnaturfonden, Naturskyddsföreningen eller Greenpeace m. fl. Eller varför inte Tearfund eller A Rocha som är kristna organisationer som sysslar med dessa frågor. Men vad är vårt individuella ansvar egentligen? Chris Wright har en dröm om kristna som tar ansvar och han skriver : ” De väljer hållbara energiformer när det är möjligt. De stänger av apparater som inte används. De köper mat, varor och tjänster så långt det är möjligt från företag med etiska och miljövänliga policys. De går med i miljöorganisationer. De undviker överkonsumtion och att producera onödigt avfall och de återvinner så mycket som möjligt.”

Vad är vårt ansvar som kristna egentligen? Kyrkan har igenom sin historia försökt tackla stora samhällsproblem; sjukdomar, slaveriet, alkoholism m.m. Och idag är fattigdomsbekämpning och flyktingsituationen i världen stora och självklara saker för kyrkan att hantera och diskutera kring. Ingen tvingar oss till det. Handlingarna kommer instinktivt för att det ligger i kyrkans väsen, i hennes kallelse, att värna de svaga och utsatta. Miljöfrågorna ligger i exakt samma linje, handlar om samma saker och bör därför prioriteras av kyrkan. Det finns många fantastiska initiativ, både på lokal och nationell nivå, i Sverige men också internationellt. Många engagerade människor som lägger tid och energi även på miljöfrågor. Bakgrunden till den här artikeln är att miljöproblemen till viss del ställer andra frågor till oss. Hur kan jag ägna mig åt, säg fattigdomsbekämpning eller tackla AIDS-problematiken ifrån min trea i Jönköping? Jo, jag kan skänka pengar till organisationer som är på plats. Mer än så är svårt att göra. Och jag kan göra det utan att det påverkar min livsstil. Det påverkar mitt bankkonto möjligtvis men i ärlighetens namn ger nog de flesta av oss inte mer pengar till välgörande ändamål än att vi samtidigt kan upprätthålla den livsstil och konsumtionsnivå som vi har vant oss vid.
Men när det gäller ansvaret gentemot skapelsen så KAN vi faktiskt göra mer än att skänka pengar. Vi kan justera vår livsstil, vi kan göra medvetna val, vi kan fundera ett varv extra kring hur vi lever, vad vi prioriterar och vad vi faktiskt behöver och inte behöver. Och dessa val gör skillnad. Låt ingen få dig att tro någonting annat. Det sätt som du och jag lever vårt vanliga Svensson-liv på, spelar roll. Det ger resultat och det sänder signaler om att vi vill någonting. Att vi vill förändring och att vi är beredda på att låta det kosta. Att vi är beredda på att låta lärjungaskapet kosta någonting.

Vad är mitt ansvar som kristen gentemot skapelsen? Jo, enkelt uttryckt tror jag det är att göra det jag kan. Att inte låta bekvämligheten eller kärleken till pengar eller vad det än kan vara, stoppa mig från att göra de val som jag innerst inne vet är rätt. Detta är såklart applicerbart på många fler områden också, det ska sägas, men här vill jag speciellt belysa konsumtion som ett viktigt område.
Teologen William Cavanaugh skriver att ”konsumtionismen är en osalig ande som aldrig är nöjd med något specifikt materiellt”. Med det menar han att den är omättlig, den får oss att röra oss från en produkt till en annan utan att fästa oss vid den. Det talas ibland om att vi har en ”slit och släng”-mentalitet men snarare är det så att vi har skapat enbart en ”släng-mentalitet”. Vi sliter inte längre ut saker utan vi rör oss snabbt från en produkt till en annan, byter mobiltelefon varje eller vartannat år trots att det egentligen inte alls skulle behövas.

Konsumtion i sig är inte negativt, människan har i alla tider konsumerat och skapat ekonomiska system för att hantera detta. Men någonstans har vi gått fel och det är inte svårt att förstå att den konsumtionsnivå vi har idag inte håller. Cavanaugh skriver om detta och menar att negativ konsumtion ofta har kopplats ihop med girighet, att vi har ett alltför stort begär efter och kärlek till materiella ting. Men han vänder på det och menar att det snarare handlar om det motsatta. Vår överdrivna konsumtionshets handlar om att vi blivit frånkopplade från den materiella världen. Som konsument har jag inte längre grepp om varken produktion, producenter eller själva produkten. Konsumtionshetsen handlar om nått annat. Det är ett begär, ett jagande efter kickar som vi söker, inte produkterna i sig. Vi bär inte längre samma förståelse för hur och av vem saker produceras och därmed minskar vår förmåga att värdesätta de saker vi faktiskt har. Vi förstår inte orsakssambanden, eller vill inte förstå dem, därför kan vi utan att reagera gå och köpa ett par jeans för 150 kr och inte reflektera över den faktiska kostnaden för produkten, varken i mänskliga eller miljömässiga termer.

Det här är intressant därför att kristen tro erkänner värdet av det materiella. Vi hamnar lätt fel om vi bara värderar det ”himmelska” eller det ”andliga” som något värt att ha. Som kristen bör jag förstå och uppskatta värdet av materiella saker; att tacka Gud för maten är mer än tomma ord! Kanske är detta ett område där vi kan återupptäcka något. Om prylarna vi köper blir mer för oss än bara ytterligare något att släcka konsumtionstörsten med så kan också vår konsumtion minska. Om vi faktiskt fäster oss vid det vi har, så blir det enklare att vilja behålla det, att laga istället för att köpa nytt, att vårda istället för att snabbt slita ut för att man ändå har råd att köpa något nytt. Och det är livsstilsbeslut som får faktiska, verkliga konsekvenser, både för människor och miljö.

Så för att knyta ihop säcken något. Vad är mitt ansvar som kristen? Att göra det jag kan, där jag är. Och med överkonsumtion som ett stort problem idag, vad kan jag göra? Fundera över dina val. Reflektera över din livsstil, vad du verkligen behöver. Vad kan du minska ner på? Att leva enklare har många fördelar. Men det behöver inte bara handla om att konsumera mindre (vilket kan vara en lättnad eftersom många tänker att samhället kollapsar då och att det är min plikt som medborgare att konsumera…). Det handlar också om att kosumera bättre! Om du verkligen behöver en pryl, spara hellre pengar lite till och köp en som är kanske tre gånger så dyr. Ofta reflekterar priset saker som kvalité, materialval, arbetsmiljö, möjlighet att laga/byta ut, garantitid etc.( det finns ju såklart en logisk förklaring till varför ekologiska produkter är dyrare än icke-ekologiska). Produkten håller helt enkelt längre och du sparar betydande resurser på att inte byta lika ofta eller att kunna laga din produkt. Det här kan verka banalt men ger en del intressanta insikter. Har du dessutom betalat mer för något så ökar det din egen vilja att sköta om produkten så att du får valuta för dina pengar. Och vips, så mår både du och miljön bättre!

Det kan vara svårt att ändra invanda mönster, men som vi säger: ”Med Guds hjälp och efter bästa förmåga” så kan vi faktiskt åstadkomma något. Jag är fullkomligt övertygad om att Gud vill att vår kärlek till skapelsen ska återspegla vår kärlek till Skaparen. Och det kan vi börja med här och nu.

Taggar