Miljö och förvaltarskap del 4: En utmaning till kyrkan

Hittills i den här serien så har mycket handlat om mig som individ, tankar kring hur en kristen bör leva. Men Guds tanke är inte att vi ska vara kristna på egen hand. Visionen är större än så och därför vill jag också skriva några tankar om församlingen.

Församlingen är världens hopp

I de här artiklarna har jag medvetet fokuserat mer på teologi än på vetenskap. Jag tror inte att jag behöver presentera så mycket siffror; om temperaturhöjningar, skogsskövling, svältkatastrofer och liknande. Vi vet ändå att läget är illa och akut. Vi vet att vi behöver göra något åt saken. Vi lever på en jord med ändliga resurser. Trots det hushåller vi inte med det vi har. Vi lever långt över planetens gränser och knuffar jorden, den enda vi har, in i en mycket osäker framtid. Dessa scenarion är ofta ganska mörka, och det behöver de nog vara för att vi ska förstå allvaret. Men det finns också ljuspunkter såklart!

Jag har hört många använda citatet att ”församlingen är världens hopp”. Jag tror att det från början härstammar från Bill Hybels. Det är ett ganska dramatiskt uttalande men jag tycker det är bra och jag håller med.

I den rådande ekologiska krisen, som vi faktiskt befinner oss i, så tror jag att kyrkan har en väldigt viktig roll att spela. Detta är såklart inte uttömmande men jag skulle vilja peka på några områden där församlingen kan ge världen hopp!

Förändring blir lättare tillsammans

Har du försökt banta någon gång? Eller kanske göra någon annan förändring av din livsstil? I regel så är det lättare att göra den typen av förändringar om man gör det tillsammans med någon annan. Någon som peppar dig att gå till gymmet när du hellre vill sitta i soffan. Någon som pressar dig lite extra på löpturen. Någon som kanske ifrågasätter om du verkligen behöver köpa ett par skor till eller vad det nu än kan vara. Att vara ansvarig inför någon annan kan faktiskt hjälpa dig på många sätt även om det kan vara obekvämt.

Men det här är lite dubbelbottnat, för en gemenskap kan också ha ett negativt inflytande såklart. Där kan gamla, osunda mönster cementeras och bli oerhört svåra att bryta. Där kan väggar byggas mot omvärlden som skapar en ”vi- och –dom” mentalitet där fördomar frodas och där allt utanför dessa väggar känns irrelevant.

Församlingen kan lätt hamna i den senare kategorin men har en fantastisk potential om det blir en gemenskap som kännetecknas av det förstnämnda. Tänk att få vara omgiven av människor med en längtan och en vision, som drivs av en inre, andlig drivkraft som uppmanar dom att inte nöja sig med sakernas tillstånd utan som har en gudomlig kallelse att förändra världen! Det är ju faktiskt vad församlingen är!

Vi vet att vi kommer behöva leva annorlunda. Att vi behöver lägga om vårt tänkande och våra samhällen för att kunna trygga framtiden. Det är jättesvårt! Det vet alla vi som någon gång avgett ett nyårslöfte bara för att en vecka senare konstatera att vi nog hade satt ribban lite för högt…
Kyrkan bör vara en plats där vi inspirerar och hjälper varandra i förvaltarskapet, där vi peppar och uppmuntrar till att leva hållbart och leva liv som ärar Gud. Tänk om vår gemensamma tro kan ge oss kraft att tillsammans kämpa mot den bibliskt oförsvarbara fattigdomen, mot miljöförstöring och klimatförändringar som är ett direkt hot mot Guds skapelse, och mot alla de angrepp som människors liv och värdighet ständigt utsätts för. Allt detta drar vanära över vår värld och om kyrkan inte arbetar emot det, drar det vanära också över den.

Tillsammans kan vi förändra både oss själva och sedan världen. Kyrkans ”hemliga vapen” är desutom att vi inte står själva ens i vår mänskliga gemenskap. Vi har den helige Ande vars hjälp är absolut nödvändig. Han kan, om vi tillåter, forma oss, hjälpa oss att fatta rätt beslut, hjälpa oss att ta vårt kors och följa Jesus även när det kostar mig mycket; min bekvämlighet, mina pengar, min livsstil… Och det, tycker jag, ger mig mer hopp än något annat!

Kyrkan bör vara en profetisk röst

Martin Luther King sa en gång: ”Kyrkan måste minnas att den varken är statens herre eller tjänare, utan snarare dess samvete.”

Kyrkan har en profetisk kallellse att peka på sådant i samtiden som vi behöver göra upp med. En av de gammaltestamentliga profeternas vanligaste uppgifter var samhällskritik och att kalla folket till omvändelse. När folket vände sig bort från Gud så blev samhället lidande, fattiga, änkor, naturen själv, hamnade i kläm.

Kyrkan har den rollen idag. Både för samhället och den enskilde måste vi visa på en annan väg, på andra värden än de som så ofta tar plats i det offentliga rummet. Vi måste våga det!

Men ska vi göra det behöver också vi rannsaka oss själva, omvändelsen behöver börja hos oss. Vi som har Guds ord i bokform där vi uppmanas att inte samla skatter på jorden, inte följa mammon, utan ha vår stolthet i Herren och skryta med vår svaghet. Evangeliet andas alternativ livsstil, inte bara på ett andligt plan.

”Det är väl inte sånt här vi ska syssla med?”

Och det för mig in på nästa punkt… Är det detta kyrkan ska syssla med? Det här är den vanligaste invändningen jag möter. ”Vi ska prata Jesus, inte miljö!”. Mitt enkla svar är; att prata miljö är att prata Jesus. Det finns en underliggande rädsla att om vi fokuserar på att förändra världen så tappar vi fokuset på Jesus, jag förstår den rädslan och vi måste akta oss för att hamna i det diket. Men måste vi välja det ena eller det andra?

Ska vi föra människor till tro? Självklart! Korset, Jesu död och uppståndelse, är den kristna trons centrum. Det får vi aldrig kompromissa med. Men som jag skrev i min förra artikel så förminskar vi ibland betydelsen av Jesu kors. Det är också kanske så att vi ibland missar något av betydelsen med Jesu liv. Våra stora högtider framhåller Jesu födelse och död… men däremellan gör Jesus ganska mycket, och undervisar om ganska mycket.

Jesus lägger fram sin egen programförklaring i Luk 4, när han citerar profeten Jesaja:

Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”

Jesus ger också kyrkans programförklaring i Matt 28:
Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Det här är så banbrytande, explosivt, att jag inte tror att vi förstår innebörden fullt ut. Med Jesu ankomst börjar en ny världsordning bryta igenom. Vi kallar det Guds rike. Det är det Jesus undervisar om. När Jesus dör och uppstår besegrar han döden och ondskan, han blir Kristus, Herre över världen. Därför, säger Jesus i missionsbefallningen, så ska ni gå ut och göra folk till lärjungar och ni ska lära dom det jag har lärt er. Med andra ord, ni ska bli fler, och tillsammans ska ni sprida mitt rike på jorden. Ni ska visa världen hur det ser ut när Gud är kung. Det är ett glädjebud för fattiga, inte i bildliga termer, utan bokstavligt. Eftersom Jesus nu är Herre, så ska kyrkan, som nu är hans händer och fötter, fortsätta sprida evangeliet, som är de goda nyheterna att Gud nu, genom församlingens arbete, ska börja ställa allt till rätta! Inte bara med ord, utan med handling.

Så.. ska kyrkan verkligen syssla med sånt här? Ja, det är vårt uppdrag. Vad skulle vi annars göra?

Gör vi det, då är församlingen världens hopp.

Postad i: