Petrus –  en lärjunge som inte var perfekt

Det fanns många människor som levde nära Jesus, där de som levde allra närmast honom var de 12 apostlarna. En av dem var Petrus, som tillsammans med sin bror Andreas arbetade som fiskare. I Joh. 1:35-44 berättas hur Petrus tillsammans med sin bror Andreas kallas att ta rygg på Jesus, och det är också där Jesus ger Petrus namnet Kefas som betyder ”klippa”.

I Luk. 6:12-16 berättas hur Jesus i samband med att han utser de 12 apostlarna, de som skulle komma att leva närmast honom, drar sig undan för att be. Detta var naturligtvis ett stort och viktigt beslut, och det är en viktig lärdom för oss att se att Jesus inför detta beslut avsatte tid i bön.

Simon Petrus framställs inte som en perfekt människa, han verkar ha varit impulsiv och många gånger pratade han först och tänkte sedan. Men Simon Petrus blev aldrig någon annan än sig själv, och var aldrig kallad att bli något annat än vad han var. Framför allt verkar den viktigaste kvalifikationen för Petrus ha varit kärleken till Jesus som också tog sig uttryck i en kärlek till dem han var ledare för. Detta blir tydligt i Joh. 21:15-16.

Jesus såg utan tvekan den här grovhuggne fiskarens möjligheter och kapacitet, och därför är det inte under att kom att inta den främsta platsen i kretsen av apostlarna, och han kom att fungera som en ledare, en klippa, för de andra i gruppen.

I Bibeln talas ofta om ”Simon (Petrus) och de andra”, och det var nog ofta så man uppfattade sig. Det var Petrus som förde sina kamraters talan när någon hade en fråga man ville att Jesus skulle besvara. Många gånger var det också Petrus som tog till orda när andra de andra förblev tysta, och likaså var det oftast Petrus som svarade när Jesus ställde en fråga till sina lärjungar.

Det verkar hos Petrus ha funnits både en energisk och handlingskraftig sida, samtidigt som han många gånger framstår impulsiv. I Matt. 14:22-33 berättas om hur lärjungarna hamnar i en storm, och där Jesus kommer lärjungarna till mötes gåendes på vattnet. När de får klart för sig att den de möter är Jesus, då är Petrus den som omedelbart vill gå till Jesus. Han ger sig ut på vågorna, men när han ser den kraftiga blåsten blir han rädd och börjar sjunka. Jesus blir tvungen att lyfta upp honom ur vattnet och tillbaka in i båten. Det är när Petrus flyttar sina ögon, sitt fokus, från Jesus som han börjar sjunka – och kanske är detta något som vi också kan behöva påminnas om och ta tillvara på: vikten av att ha blicken fäst på Jesus.

Petrus är en den av lärjungarna som reagerar starkast när Jesus förklarar det som väntar honom, hans egen avrättning. Petrus protesterar och förklarar att något sådant bara inte får hända, men Jesus avfärdar han protester på ett bestämt sätt: Håll dig på din plats, Satan! Du vill få mig på fall. Dina tankar är inte Guds utan människors.

Därefter fortsätter resan mot Korset för Jesus och Petrus finns med hela vägen, från det att Jesus tvättar lärjungarnas fötter, fram till den ödesdigra natten då Petrus följer med Jesus till Getsemane. Jesus är där bedrövad och orolig inför det han vet väntar. Jesus drar sig undan för att be, och under tiden somnar de tre lärjungar som var med honom, däribland Petrus.

Petrus väcks ur sin sömn av grova röster från beväpnade trupper som letts dit av Judas Iskariot. Petrus försöker då gottgöra sin försumlighet genom att dra sitt svärd och hugga örat av en av översteprästens tjänare, Malkos. Men Jesus greps ändå, och han sa åt Petrus att sticka tillbaka svärdet i skidan. Men även om Petrus, liksom de övriga lärjungarna, övergav Jesus så följde han och Johannes efter pöbeln som gripit Jesus. Uppenbarligen slets han mellan fruktan för sitt eget liv och sin djupa oro för vad som skulle hända Jesus. Och strax före gryningen kulminerade raden av missöden för Petrus del:

Han befann sig på översteprästens gård, dit Jesus förts. Där hade man tänt en eld och Petrus höll sig inte i bakgrunden i något mörkt hörn, utan han gick fram och värmde sig vid elden. Skenet från elden gjorde att några personer tyckte sig känna igen honom som en av Jesu lärjungar, men det förnekade han tre gånger.

Just då gol en tupp och uppfyllde Jesu förutsägelse: ”Innan tuppen gal ska du ha förnekat mig tre gånger.” I det ögonblicket rasade Petrus hela värld. Han hade förnekat allt vad han ville och trodde på och stod för. Han hade svikit den han älskade och som hade velat lita och satsa allt på honom. Han smög sig ut och bort från översteprästens gård – och grät bittert.

Petrus skulle dock få sin mästares förlåtelse. Någon vecka efter att Jesus avrättats och begravts mötte Petrus den uppståndne Jesus vid Genesarets sjö.

Jesus ställer en fråga till Petrus, och han ställer den tre gånger, lika många gånger han förnekat Jesus. Frågan var: Älskar du mig?

Därefter fortsatte Jesus under flera veckor att undervisa Petrus och de andra lärjungarna som tidigare – och nu fanns det inte längre ett uns av tvivel hos någon av dem om att deras mästare verkligen var Messias.

Efter Jesu himmelsfärd, som Petrus blev ett av vittnena till, blev Petrus den självklare ledaren för församlingen under den första svåra tiden. Genom den Helige Ande fick Petrus och de andra apostlarna del av Jesu kraft. Strax efter Pingstdagen botade Gud genom honom en av alla de handikappade tiggare som trängdes vid tempelportarna och bad om allmosor. Mannen, som varit förlamad sedan födseln, gick sedan överlycklig fram och tillbaka på tempelområdet för att visa alla att han blivit botad.

När lärjungarna anklagades för att vara berusade, då de började predika på mängder av olika språk efter andens utgjutande vid pingsthögtiden, var det Petrus som trädde fram till deras försvar och fortsatte med att hålla en mästerlig predikan, inspirerad av den Helige Ande.

Nyheten om undret nådde snart översteprästerna och Petrus och Johannes beordrades att inte fortsätta att predika. Men Petrus förklarade att Messias ankomst var en så oerhörd sak att de helt enkelt måste tala om vad de sett och hört och visste var sanning, så de bröt mot förbudet och fortsatte med sin undervisning om att Jesus var Messias som hade upprättat Guds rike.

Av Marie-Louise Alsäter