Ung och kristen – går det inte lika bra utan församlingen?
Av Rickard Thoursie
Miljonvinsten
Drömmen vore att vinna en miljon? Vad skulle man göra då? Ibland tillåter man sig att fantisera. Men för att fantasin ska kunna bli verklighet krävs en lott. Visserligen köper jag aldrig nån lott, men jag fantiserar ändå ibland om att vinna miljonen.
Fantasin kan ta oss vart som helst. Bort från verkligheten. Fantasin kan lura oss till att tro på det som inte är sant. Men i verkligheten vet alla, att det krävs en lott för att ens ha chansen till en miljonvinst.
Den kristna tron och den kristna församlingen har alltid varit utsatt för fantasier. Idealbilder och föreställningar om hur det ”borde vara” som inte har förankring i verkligheten. Det är luftbubblor att sticka hål på. Annars drar fantasin iväg med oss, bort från verkligheten och bort från sanningen.
Det verkar som att många väljer att leva ett kristet liv, alldeles privat, för sig själv, utan andras inblandning. Varför finns det annars så många som säger att de tror på Gud men att församlingen inte är nåt för dem?
Guds dröm för människan är allt annat än romantiska fantasier eller privata trosliv. Guds dröm för människan är gemenskap. I verkligheten. Varför?
Gud är gemenskap
Gud är gemenskap i sig själv. Guds vara är ett vara i relationer. Att vara kristen är att vara delaktig i en gemenskap med Fadern, genom Sonen i den helige Anden. (2 Kor 13:13).
Gud är inte ensam. Om han vore ensam kunde han inte vara kärlek och liv. Gud är tre. Och där i hans treenighet, i relationerna mellan Fader, Son och Ande flödar kärleken och livet. För många kristna har detta inte inneburit någon avgörande skillnad. Det har inte varit ett viktigt motiv för att leva som kristen.
- Visserligen blir vi döpta till Kristus i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.
- Visserligen önskar vi att Herren ska välsigna och bevara i Faderns, Sonens och den helige Andes namn (Aronitiska välsignelsen)
- Visserligen bekänner vi i trosbekännelsen att vi tror på Gud fader allsmäktig, hans son Jesus Kristus och den helige Anden.
Men treenigheten har mest blivit en teologisk formel eller ett klurigt matematiskt/filosofiskt problem.
I Nya Testamentet (NT) uttrycks treenigheten genom att de gudomliga personerna framställs i relation till varandra, i deras olika, men gemensamma aktivitet i skapelsen och frälsningen. Fadern sänder Sonen, Sonen uppenbarar Fadern, Fadern ger Anden, Anden förhärligar Sonen (Johannesevangeliet 14 som exempel).
Samtidigt är treenigheten i NT inte så mycket en väl definierad dogm som ett spontant uttryck för de kristnas erfarenhet. Det är så här de har upplevt Gud. Och det är ett mysterium som inte så lätt låter sig förstås eller beskrivas.
Men eftersom Gud är gemenskap i sig själv, så är hans dröm för människan också gemenskap. Kristna har i alla tider ”kämpat med” men också ”funnit den största glädjen i” att gestalta denna gemenskap i den kristna församlingen.
Församlingen = Kristi kropp
En av många bilder i Bibeln för den kristna gemenskapen är bilden av församlingen som Kristi kropp. Det är kött och blod. Det är verkligt. Ibland är kroppen frisk och glad. Ibland sårmärkt och krasslig. Men det är Kristi kropp. (Romarbrevet 12:3-5 och Efesierbrevet 4:15-16).
Kroppens konstruktion är genial. Men alla kroppsdelarnas funktioner kommer bara till sin rätt under en enda förutsättning – när de fungerar som en del av kroppen. En tumme är en tumme i sitt väsen och i sin funktion endast när den är en tumme i en fungerande kropp. En avhuggen tumme som inte har en kropp är bara ett stycke dött kött. Exakt den här bilden överför Paulus till den kristna församlingen. Paulus har hittat symboliken mellan församlingen och människokroppen. Bilden är så naturlig och självklar att den förklarar hur Paulus ser på församlingen.
Om man är kristen, så hör man ihop med andra som är kristna. Den självklara följden av att bli döpt och vara kristen är att man infogas i Kristi kropp. Eftersom Gud är gemenskap, så blir man när man tagit emot Gud infogad i en gemenskap. Man är inte bara sig själv längre.
Alternativet att vara privatkristen finns inte. Att hävda att man vill vara ensam med sin tro på Gud, som har gemenskap som grund, är omöjligt. Det leder i praktiken till samma resultat som för en avhuggen tumme. Församlingen är inte bara ett trevligt alternativ, den är förutsättningen för ett levande kristet liv.
Det handlar om vem Gud är för oss. Är han kärlek och liv, då är han också gemenskap. Vill vi få del av Hans kärlek och liv i rikaste mått, då förutsätter det också gemenskap. Med honom själv och med människor. Nån annan väg finns inte.
Detta försvarar inte allt dåligt som hänt inom den kristna församlingens gemenskap i historien. En massa människor och händelser har kraschat. Många kristna har begått stora misstag. Många har farit illa. Det är inte grönt ljus att bara köra på hur som helst.
Det är varje församlings stora utmaning och uppgift att gestalta gemenskapen i varje särskild tid och på varje särskild plats utifrån Bibelns ord. ”Nej, låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus”. (Efesierbrevet 4:15)
Det finns inga mönstermallar att följa. Psalmsång eller lovsång, lyfta händer eller böjda knän, tungotal eller tyst bön kan ytterst inte spela någon roll. Endast en sak förutsätts. Gemenskap i Kristus.
Insats
Men det kräver sin insats. Du går väl inte omkring och fantiserar om att den gemenskapen bara poppar upp framför dig. Som om du vunnit en miljon utan att ens ha köpt någon lott?
Är församlingen värd insatsen den kräver? Insatsen består av minst två saker:
- Att acceptera människor som gör fel
- Att underordna sig en gemenskap
Är det värt det?
Församlingen är full av människor som gör fel
Det är varje människas brist som bevisar beroendet av andra. Där vi inte räcker till i oss själva får nån annan fylla i. Och där andra inte räcker till får vi fylla i. Ingen är fullständig i sig själv, ingen har fått allt.
”Ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom” (Romarbrevet 12:3)
Ibland kan man höra röster som är besvikna på människor i församlingen. ”- Skall han kalla sig kristen?”. ”- Kan hon på allvar mena att hon lever med Jesus?”.
Vi behöver varken försvara eller bortförklara allt, men vi kan säga tack för att församlingen är full av människor som gör fel, annars hade inte jag fått vara med.
Det blir orimligt när vi ställer oss utanför och avfärdar hela församlingsgemenskapen på grund av alla dåliga, klantiga, tanklösa, okänsliga, själviska, kärlekslösa människor.
Vad hade du sagt om allt varit perfekt? – Här kan man ju inte vara med! Här finns det ju inte plats för en smutsgam som mig?
Å ena sidan vill du inte vara med, på grund av alla fel du ser.
Å andra sidan kan du inte vara med om allt vore perfekt.
Jesus gick till de som var fulla av fel. Utstötta och stämplade till att vara samhällets avskum. Tullindrivare, horor och syndare. Han får spott och spe för att han hälsar på och ligger till bords hos tullindrivaren Matteus. Jesus motiverar: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka” och ”jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare” (Matteusevangeliet 9:12-13).
Om vi går i Jesu fotspår kan vi bara vara en församling som är full av människor med fel. Församlingen är nämligen till för syndare. Tack för det, då får jag också vara med.
Församlingen är värd att underordnas
Att underordna sig är svårt. Det skaver bara man tänker på det. Det bryter med karriärstänkandet som är uppåt och framåt. Men evangeliet bryter ofta med denna världens tänkande.
Det handlar om att du och jag i praktiskt kristet vardagsliv inte alltid vet bäst själva. ”Ha inte för höga tankar om er själva”.
När Jesus kallar sina lärjungar går han inte runt och letar efter såna som tycker likadant.
Han frågar inte: tycker du som jag?
Han samlar ihop en brokig skara människor och säger: följ mig.
Att följa Jesus på riktigt är inte först och främst att ha åsikter om Gud. Det är främst att följa honom och vilja ha gemenskap med Gud och en massa olika människor, för man är inte bara sig själv längre. Det är inte bara de egna intressena som styr. Gemenskapens bästa kan orsaka skav i min personliga bekvämlighet.
Men var inte orolig för skav, det hör till nåt som är på riktigt. Då betyder det nåt.
Något av det bästa jag vet är att gå på tur i fjällen, sommar eller vinter. Nästan alltid tar mina fötter mycket stryk i kängorna. Fötter bör tejpas noggrant både innan och under en fjälltur. Ofta blir det ändå stora fula blåsor och skavsår. Om mina fötter fick bestämma skulle min kropp aldrig mer få uppleva en fjälltur. Det skulle vara en större skada än skavsår. Mitt i skoskavet trivs en människa som älskar fjällen ändå. Ingen kroppsdel är nog i sig själv eller isolerad ifrån de andra. Hur var det nu?
Allt kan inte alltid ske på mina villkor. Jag tänker på frågor som berör relationer, värderingar, identitet. Det verkar ibland som att det är fri åkning på de här områdena även inom församlingen. Men ”jag” begriper inte alltid vad som är bäst. Det är värt att underordna sig ibland, att lyssna till församlingen som nåt större än jag själv, för att inte gå miste om den vägledning gemenskapens samlade vishet och erfarenhet ger. När man lägger samman det gemensamma så övergår det vida min personliga bild av vem Gud är. Genom gemenskapen blir Gud större. Då blir livet viktigare. Genom att ”lyssna” till gemenskapen får jag hjälp att leva fullt ut. Gud vill mig gott, välsignar, genom församlingens kärlek och liv. Inte minst i perioder då livet skaver.
Efesierbrevet 3:17-21
Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.
Till församlingen:
Ni kommer väl ihåg att det är ”tillsammans med alla de heliga” vi lär känna Kristi kärlek?
Litar ni på att Gud ”verkar i oss med sin kraft”?
Till dig som är ung:
Om du vill ”stå fast” och ”vara stadigt rotad” i Kristus så är ”tillsammans med alla de heliga” den bästa myllan.
Kyrkan är platsen där Guds härlighet ”genom Kristus” blir verklighet.
Postad i: