Att vara patient där inget är som vanligt

Några av er kanske kan känna igen känslan av att man vet att man kanske borde söka vård för någon sak som de gått och burit på länge men bara inte orkar, ja jag borde gå och kolla min rygg eller knä. Jag tror nästan de flesta jag känner har möjligheten att göra det egentligen lite när som.

Tänk att ha känslan av att du vet att du inte kommer ha råd att hjälpa dig själv eller ditt barn. Att behöva välja på att snåla på maten för att spara pengar till dotterns operation. Eller att du redan har spenderat alla dina besparingar på sjukhusbesöken som inte hjälpte dig, sjukhuset hade inte kunskapen, utrustningen eller möjligheten till att göra dig frisk. Sen hör du om ett skepp som ligger i hamn i landet där du bor, där de kan ge gratis operationer till de som behöver det.

Många av patienterna som kommer hit har många hinder framför sig innan de vågar eller kan ta steget till att komma till skeppet. Några av dessa hinder kan vara att de inte har pengar till transport att komma till skeppet (vilket kan vara ca 80 kr) eller de kan inte lämna sitt jobb och förlora sin inkomst under den tiden de är borta från hemmet. Det är även vanligt i detta land att gå till en häxdoktor, då kan det vara så att den häxdoktorn kan ha sagt att gå inte till de där skeppet för det är farligt och de människorna som är där gör konstiga saker.

Det är en sådan lyx för mig att aldrig behöva tänka på det här sakerna för min egen del för att jag råkade födas i ett annat land. Det är orättvist. Man kan känna sig arg på Gud att han tillåter detta lidande, men de står även i bibeln att Jesu hjärta även brister för dessa människor. Han vill göra gott för dem och se dem i ögonen och säga att han står där bredvid dem.

Att se någon i ögonen här är något helt annat än hemma, som Evelina nämnde i förra inlägget. Det handlar dels om deras muslimska religion för många utav dem att man inte tittar kvinnor i ögonen för intensivt eller länge. Själv är man ju så van vid att försöka söka ögonkontakt med sina patienter eller personer man möter. Efter att patienterna har varit här några dagar är det som att man sakta hittar in till deras ögon och man får tillslut se där den skatten man visste de hade gömd bakom ögonlocken. Och vilka skatter det finns där! Så många av detta patienterna som får en att skratta och känna glädje djupt inom en.

Det är inte så många patienter i Sverige som gråter när de måste lämna sjukhuset pga att de inte vill åka hem. Men så kan det vara här. Jag tror att det har varit skönt för patienterna här att de inte blir dömda och tittade snett på för att de ser annorlunda ut. De har inte behövt dölja sig på samma sätt för sitt utseende för i sängen bredvid kanske det sitter en person med samma problem som en själv. Det är något visst med att komma tillsammans och leva tillsammans i gemenskap med varandra. Jag tror att vi alla är skapta till att leva tillsammans med människor. Att dela livet tillsammans. Att inte behöva känna att man är ensam.

Folk här i Guinea är vana att leva i stora familjer och med mycket folk tätt omkring sig. Om någon i familjen blir sjuk med en stor tumör i kinden, född med läpp eller gomspalt, har en sköldkörtel som vuxit och blivit lika stor som halsen så kan de i många områden här betyda att du har en förbannelse över dig och din familj. Att det är något du gjort fel i ditt liv som orsakar att ditt barn födds med en defekt. Då försvinner den trygga sfären runt om dig med familj och vänner som börjar ta avstånd och tillslut så blir man utstött och utelämnad.
Så en fantastisk del i vårt jobb här på Africa Mercy är bara att älska dessa människor. Att visa att vi inte tror på att de ser ut som de gör eller får de sjukdomarna som de har för att de har gjort något fel. Så o-medicinskt men ändå så helande.

Min önskan är att alla skall får lämna Africa Mercy med fulla hjärtan och helade sår.

/Johanna

Postad i: