Den påminnelsen är livsviktig för att vi ska våga andas i en tid där varje syremolekyl tycks besmittat med något som vill skada oss.

”Vi lever i en konstig tid.” De flesta av oss saknar tanke och beteendemönster som på egen hand klarar av att ta in och processa den information som dagligen når oss om ett virus som bit för bit tycks stänga ner vårt samhälle och vår värld. Något som för vissa av oss kommer som en välbehövlig paus, och med tid att hinna ikapp, men som på längre sikt också väcker större frågor i oss: Hur ska vi förstå och hantera detta?

Den kristna tron har aldrig velat begränsas till att vara en tanke eller idé knuten till enbart en viss del av livet. Det är en förklaringsmodell som Nya Testamentet beskriver gör att de som möter Jesus får en ny världsbild att orientera hela livet utifrån. Mötet med Jesus ritar om kartan för deras existens och livsutrymmet krympte inte för dem. Den karta som de som tog rygg på Jesus navigerade utifrån tillgängliggjorde ett större och vackrare liv, trots att livsutrymmet runt omkring dem tycktes krympa. Världen som den tidiga kyrkan fanns i var allt annat än bekväm, trygg och välstrukturerad. På många sätt präglades den av kaos. Men mitt i det fanns en tilltro och tillit till att Gud en dag ska ställa allt till rätta. Det där större, vackrare och tryggare livet som tar form trots att livsutrymmet tycks krympa har kristna i alla tider vittnat om. Tron på Jesus är inbjudan till en större värld, som gör att det också i tider av kris finns ett större budskap att luta sig mot: det som handlar om Gud. Den Gud som genom hela världshistoriens alla konstiga tider lovar bringa ordning i kaoset. Som finns nära den mänsklighet som står vid taggtrådsstängsel på gränsen in i Europa, som dött av spanska sjukan, som förlorat sina älskade i rasande skyskrapor, flodvågor, brinnande diskotek, på Drottninggatan 2017 och i det egna hemmet de år som skörden slagit snett.  Också där ekar påminnelsen om vem som har kontroll och får det sista ordet om den konstiga tid vi nu lever i. Det är Gud. Och den påminnelsen är livsviktig för att vi ska våga andas i en tid där varje syremolekyl tycks besmittat med något som vill skada oss. För oss som undrar om vi vågar andas utan skyddsmasker. Till oss kommer det befriande budskapet som får oss att andas ut om att Gud har kontroll.  Livet segrar, isolationen, sjukdomen och döden får aldrig sista ordet.

I karantäntid, då det går lite långsammare än vanligt vill jag uppmuntra dig att välja var du vill rikta din uppmärksamhet. Så har den kristna kyrkan i historien ofta gjort. Vi kan välja att inte enbart rikta vårt öra utåt, mot nästa nyhets-pushnotis, utan också låta lyssnandet rikas inåt. Vad gör situationen vi nu befinner oss i med mig? Väcker den tvivel, oro eller modlöshet? Vi reagerar olika när kartan för vår existens plötsligt är svår att navigera sig utifrån. Själv fastnar jag ofta i modlöshet. ”Inget spelar ändå någon roll.” Men för den som är kristen finns det En att rikta örat och uppmärksamheten mot som är viktigare än allt annat. Till Gud som lovar mig och ni andra som drabbas av modlöshet något annat: kraft, kärlek och självbesinning (1 Tim 1:7). Till dig som oroas lovar Han frid (4:6-7). Till dig som tvivlar kan han skänka tro, inte påtvingad utan baserad i erfarenheten av att Gud visar sig vara på riktigt och att döden inte har sista ordet i mötet med Honom. (Joh 20:24-27) Gud har sista ordet. Inte bara i den kristnas liv utan i hela den här världen. Det är en konstig tid vi lever i. Men det kommer en tid då allt konstigt ska rättas till. Allt trasigt bli helt. All sjukdom försvinna och ensamhet och isolation utrotas.

SAU följer i all sin verksamhet myndighetens rekommendationer i hur vi ska hantera Covid-19. Texten vill inte vända sig ifrån det utan snarare påminna oss om att Gud också har kontroll också över detta.