Sista dagen på Mercy Ships i Guinea

De senaste veckorna har jag börjat gå ner i varv det är som att kroppen förbereder sig för att lämna. Den senaste veckan har vi gjort vad vi har velat göra, vi åkte till vackra Roum Island igen. Denna ö jag kommer sakna den. Denna gången var vi inte ensamma på stranden. Det var flera ungdomar från Conakry där. Vi lärde flera av dem att simma och de ville visa oss lite akrobatik. Det är så kul att prata med dem, även om vi inte pratar samma språk så kan vi ändå förstå varandra. 

Vi har även besökt Hope Center för sista gången. Att säga hejdå till patienter som man kommit nära är inte lätt. Att veta att man inte kommer träffa dem igen. Så mycket kärlek och glädje som de gett oss här på sjukhuset. Det känns konstigt att lämna dem, det har tidigare varit patienterna som lämnar oss då de blir utskrivna men nu är det vi som lämnar. Jag undrar vad patienterna tänker. 

Idag på våran sista dag passar vi på att åka med till Mercy Ships ögonklinik här i Conakry. På fredagar är det Celebrations of sight där. Det är en fest som hålls för patienterna som gjort en ögon operation och de tar av deras förband för ögat för första gången. Det var sådan glädje att få se dem så glada när de fått tillbaka synen. Efter så delade även ögonteamets daycrew en bibelberättelse om den blinda mannen som fått tillbaka sin syn. Och flera av den bara säger tack Gud efter! Flera patienter delade även sin historia och de var så glada nu efter operationen så hela ansiktet lyste om dem. En patient berättade om den enkla självklarheten att kunna gå runt i sitt hus utan att gå in i saker. 

Att säga hejdå är inte det roligaste. Speciellt när man vet att man troligtvis inte kommer träffa den man säger hejdå till igen. Det har varit många tårar nu den senaste veckan. Att säga hejdå till patienterna och våra daycrew har varit det svåraste. Det känns så konstigt att jag lämnar före vissa av patienterna. Det borde ju vara dom som lämnar först. En märklig känsla det där. 

Tiden har på Mercy Ships har varit de bästa månaderna i mitt liv. Jag har fått så mycket kärlek från patienterna, daycrew och alla volontärer arbetar här. Hjärtat bara svämmar över. Jag har lärt mig att vara mer tacksam för vad jag har, vilka tillgångar jag har och vilka möjligheter jag har bara för att jag kommer från ett rikt land där vi har det gott ställt. Vi har ett samhälle som fungerar, hela vägar trafikregler, vi har tillgång till skola och sjukvård och jag har ett jobb att gå till. Jag har mat på bordet flera gånger om dagen och jag har tak över huvudet. Jag är så tacksam att jag bor i Sverige och att jag har de möjligheter som vi har. Vi har allt det som jag nämnde ovan tak över huvudet, mat på bordet sådant som är självklart för oss. Men det är det inte här. Vissa får bara ett mål mat om dagen om ens det. Så nu i jul var tacksamma för vad ni har och ta hand om era nära och kära. 

Nu sitter vi och väntar in de sista timmarna innan vi lämnar vårt älskade Guinea! 

Ta hand om er och tack för att ni följt vår resa här! 

Kramar Johanna och Evelina