Svårt att slita sig ifrån

Iris Bergcrantz har med all rätt kritikerrosats sedan hon äntrade den svenska jazzscenen för några år sen. En extraordinär röst fungerar så väl med den musik som skrivits för både jazz- och stråkkvartett och som inspirerats av både pop, jazz, film- och folkmusik. Det är verkligen musik som griper tag, som verkar gå på känsla – men en tydligt planerad och uttänkt känsla där fokuset är knivskarpt.

Åtta låtar utgör hennes senaste skiva. Fastnar lite extra för den avslutande Hur Kan Jag Säga som riktigt storslagen i sitt arrangemang och där hennes pappas trumpetsolo onekligen gör det där lilla extra för att det ska sticka ut ännu lite mer.

En bra blandning av egna och andras låtar där Olle Adolphsons Nu Har Jag Fått Den Jag Vill Ha faktiskt är ännu vackrare, ännu vemodigare och ännu bättre i Iris tappning. Jag gillar Young Dreams. Trots att det är musik som ligger ganska långt i utkanten för vad jag vanligen brukar uppskatta så finns här en sådan nerv att det är svårt att slita sig ifrån skivan. Mycket välgjord och med väldigt bra prestationer både vad gäller sång, musiker och arrangemang.