Kompisar från förr – Jakob, Herrens bror!
Av Jacob Carlzon
Introduktion
Många människor idag har någon form av relation till Jesus, eller förhåller sig till honom på något sätt. Och på Jesu egen tid så hade han såklart människor runt sig, både tillfälliga bekantskaper och de som gick med honom under en längre tid, som lärjungarna. Det kan vara fascinerande att fundera på hur det egentligen skulle varit att ha fått tillhöra lärjungarnas skara. Tänk om man hade fått vandra tillsammans med Jesus! Lyssna till honom varje dag, se allt han gjorde och kanske sitta och småprata runt lägerelden på kvällen. Men tänk om du hade tillhört Jesu familj – hur hade det varit? Om du inte ”bara” varit en lärjunge utan Jesu egen lillebror? Som Jakob!
Om
Vi vet inte riktigt när Jakob föddes, egentligen bara att det var efter Jesus och att Jakob antagligen var äldst av Jesu syskon (åtminstone bland bröderna), eftersom han nämns först bland syskonen i Bibeln (Mark. 6:3, Matt 13:55f). Vi vet också att bröderna inte trodde på Jesus i början (Joh. 7:5) och vem kan klandra dom för det? Det måste såklart ha varit en otroligt konstig situation att ens bror som man har vuxit upp med plötsligt säger sig vara sänd av Gud och Guds egen son. Men någonstans så sker en förändring hos Jakob, han går från att inte tro på sin bror till att bli övertygad om att Jesus är Herren och Guds son. Vad är det som får honom att ändra sig? Kanske blir han övertygad av Jesus själv. Kanske berättar hans mor, Maria, för honom om hur det gick till när storebrorsan föddes eller så kanske det är så att han blir övertygad först i samband med Jesu död och uppståndelse. Det sistnämnda är kanske mest troligt, uppståndelsen var det som behövdes för att tillslut övertyga Jakob. Paulus nämner att Jesus visar sig för Jakob efter uppståndelsen (1 kor 15:7) och när lärjungarna samlas i Jerusalem efter himmelsfärden så finns ”Maria, Jesu mor, och hans bröder” med (Apg. 1:13f).
Hegesippos, som levde i generationen efter apostlarna, skriver om Jakob. Han berättar att Jakob, tillsammans med apostlarna fick överta ledarskapet för församlingen i Jerusalem. Det fanns många med namnet Jakob. Jesu bror, ”vår” Jakob kallades tidigt för ”den rättfärdige”. Han befann sig ofta i templet och bad för folket och ryktet sa att huden på hans knän var som kamelhud eftersom han så ofta låg på knä inför Gud. Han verkar också ha haft en väldig omsorg om de fattiga och svaga; när Paulus får uppdraget att predika evangeliet för icke-judar så ger Jakob honom instruktioner om att ändå vara noga med att tänka på de fattiga i Jerusalem. (Gal 2:9)
Kyrkofadern Eusebius skriver också att Jakob blev betrodd med biskopsstolen i Jerusalem. ”Han som ansågs av alla rättfärdig på grund av sitt ädla tänkesätt och sin levande fromhet.”
Paulus benämner Jakob som en av pelarna i kyrkan, tillsammans med Petrus och Johannes. Paulus sänds ut att predika för de som inte är judar medan Jakob och de andra två tar ansvaret för ”de omskurna”, alltså det judiska folket. (Gal 2:9)
Jakobs död
Kyrkohistorikern Eusebius skriver på 300-talet e.Kr. om hur det gick till när Jakob dödades: Judarna i Jerusalem hade försökt att döda Paulus men han hade vädjat till Kejsaren och var på väg till Rom. Då vände de sig istället emot Jakob. De krävde att han skulle avsäga sig sin tro på Jesus men när han vägrade att göra det och istället med hög röst berättade att Jesus är Guds son och världens frälsare, så dödade de honom. De kastade ner honom från ett torn och stenade honom. Eusebius skriver att både kristna och judar vid den här tiden tolkade Jerusalems belägring av romarna, som skedde strax efter Jakobs död, som ett straff för att man hade dödat honom. Så rättfärdig och godhjärtad ansågs han vara. Jakob dog år 62 eller 69 e. Kr.
Budskapet – Jakobsbrevet
I nya testamentet utmärker sig Jakobsbrevet på flera sätt. Det är formulerat som ett brev men saknar mycket av de personliga hälsningar som kännetecknar andra brev. Det verkar troligt att brevet var tänkt för en bredare läsekrets, att det skulle skickas runt som en slags sammanfattning av Jakobs undervisning. Det är kanske skrivit så tidigt som i mitten av 40-talet e. Kr. och skulle därmed kunna vara en av de äldsta skrifterna i NT. En annan sak som utmärker Jakobsbrevet är att det knappt talar någonting om Jesus och betydelsen av hans död och uppståndelse. Istället kretsar huvudpoängerna i brevet runt Jesu undervisning. I Jakobs resonemang är det lätt att höra ekon från Jesus, inte minst ifrån bergspredikan.
Så vad är det då som Jakob pratar om? Budskapet handlar om att få ihop det kristna livet. Att verkligheten ska stämma överens med tron och tron med verkligheten. Jakob talar om vikten att bli ”ordets görare och inte bara dess hörare”. Med andra ord att det du uttrycker med din mun också ska uttryckas med hela ditt liv. Både i den enskilde kristnes liv men också inom församlingen. I Jak 2:2–4 ger han t.ex. en kraftig uppmaning till sina läsare att inte behandla människor olika beroende på status i samhället, inför Gud är alla lika. I 2:14-18 talar han tydligt om för sina läsare att om tron inte omsätts i praktiska handlingar så är det värt att fundera över vad min tro egentligen innebär för mig själv och de runt mig.
Vad kan vi lära av Jakob?
Jakob kan lära oss att ”leva som man lär”. Detta är tydligt, inte bara i hans brev utan också ifrån det vi vet om hans liv. Jakobs starka tro och hans omsorg om människor verkar ha gjort stora avtryck på de som fanns runt omkring honom. Han hade kanske en lång väg dit; trots att han växte upp med Jesus så dröjde det innan han själv kom till tro. Men när han väl gjort det, då var det för honom självklart att tron också blev praktisk. Hans tro, och den kyrka som han tillhörde och fick förtroendet att leda, skulle bidra med goda krafter till samhället. De skulle inte göra skillnad på människor, inte tala illa om folk utan bekämpa det onda med det goda. Inte dra sig undan, utan stå upp för något annorlunda i en mycket orolig tid i Israels historia.
Jakob betonar också vikten av att tron tar sig uttryck i handling. Utan att försöka mildra sina ord så säger han att en tro utan gärningar är död. Den radikaliteten är kanske svår för oss att smälta men den har något viktigt att lära oss. Det är inte goda handlingar i sig som gör oss rättfärdiga inför Gud, så god kan ingen människa vara i sig själv. Men när du säger dig vilja följa Jesus så är det mer än bara en teori, en lära du följer. Det är också en praktik. Lärjungaskap handlar om att efterlikna Jesus, och så får Jakob, i sitt brev och med sitt liv, visa vad en sådan efterföljelse kan innebära.
Kanske är det också så att Jakob kan lära oss vikten av att ta ett eget beslut att följa Jesus. Han verkar, av kanske fullt förståeliga skäl, ha varit lite hemmablind. Trots att han levt nära Jesus, sett honom och lyssnat till honom, så hade inte polletten riktigt trillat ner. Så kan det vara även för oss ibland. Vi har växt upp i kyrkan, hört predikningarna, läst berättelserna och tror oss kanske veta vem Jesus är. Men den verkliga insikten, det personliga mötet, väntar fortfarande på oss. Och när vi får det, när Jesus blir mer än en milt leende tavla som blickar mot oss när vi kommer till kyrkan, då blir också det praktiska lärjungaskapet betydligt mer självklart och lockande. Och vi kan, i likhet med Jakob, visa vår tro genom våra gärningar.
Frågor för diskussion och fördjupning
- Hur tror du att det egentligen var att växa upp med Jesus?
- Vad tror du det var som tillslut fick Jakob att börja tro att Jesus var den han sa sig vara?
- Jakob, men framförallt såklart Jesus, är väldigt tydliga med att tron bör få praktiska konsekvenser. Ändå verkar det vara så svårt. Vad tror du att det beror på? Vad är det som hindrar oss från att leva som vi lär i alla situationer?
- Paulus skriver i Ef 2:8 ”Av nåd är ni frälsta, genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det.” Tycker du att det motsäger det som Jakob pratar om i Jakobsbrevets andra kapitel? Att en tro utan gärningar är död? Fundera kring relationen mellan tro och gärningar!
Postad i: