Miljö och förvaltarskap del 3: Jesus och skapelsen

Vi fortsätter att utforska hur miljö- och klimatfrågan, en av vår tids stora ödesfrågor, hänger ihop med kristen tro. I den här delen blickar vi mot Jesus själv, ”Trons upphovsman och fullkomnare.” (Heb 12:2)

När jag sitter och skriver dessa rader så är det februari. De första rapporterna om att det råder ”meteorologisk vår” i delar av Sverige har börjat trilla in men utanför mitt kontorsfönster är det fortfarande vinter. Trots klarblå himmel, så ligger snön fläckvis kvar på marken och där den smält undan är det brunt och dött. Det är fjolårsgräs varvat med halvt förmultna löv som tillsammans med avbrutna kvistar och grenar, vittnar om höstens och vinterns stormar men också om den sommar och grönska som var. Men viktigare är att det också pekar framåt. Den död som jag betraktar är grunden för det liv som jag vet snart kommer spira och som kommer vara omöjligt att stoppa. Nedbrytningen av det gamla är nödvändig för att återföra näring till marken så att växtligheten kan ta ny fart. Med våren kommer ljuset, med ljuset liv. Men inget liv utan död. Jesus visste detta och använder bilder ifrån naturen för att förklara sin egen död:

”Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.”(Joh 12:24)

Paulus visste det också,

”Det du sår, får inte liv om det inte dör.” (1 Kor 15:36b).

Här talar Paulus inte om Jesus utan om de troendes uppståndelse.

I Bibeln så är Jesus intimt förknippad med skapelsen, eller rättare sagt, med sinskapelse. I Johannesprologen läser vi:

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.”(Joh 1:1-3)

Kanske blir det ännu tydligare i de fantastiska verser som Paulus skriver i Kolosserbrevets första kapitel:

”Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.” (Kol 1:15-20)

De här verserna ger en hisnande insikt i vem Jesus faktiskt är. Han är människa, den osynlige Gudens avbild. I honom möter vi Gud på ett personligt sätt, han blir en av oss, vandrar på jorden och delar människans svårigheter och lidanden. Det är den personlige Jesus, han som jag tycker mig känna så väl. Men i dessa texter träder också en annan bild fram, den av den ”kosmiske Kristus”, en Jesus som är så mycket större än jag kan förstå. En Jesus som är orsaken till universums existens. Genom honom och till honom, mannen med det fina leendet på söndagsskolans flanellografbilder, är allt skapat. Världen är hans och hålls samman i honom.

Det är viktigt att behålla bägge dessa bilder, annars finns risken att vi förminskar Jesus och vikten av honom. Han är både den personlige Jesus och den kosmiske Kristus. Jag kan förstå honom, se Gud i honom och samtidigt kan jag aldrig fullt ut greppa hans storhet.

Det är också viktigt att fundera på om dessa tankar kan påverka mitt förhållande till skapelsen. Visst borde det göra det. Den här världen tillhör honom och vi kan anta att han älskar den. Inte bara människorna i den, utan hela skapelsen. Därmed lär han också bry sig om hur vi människor behandlar den. Vi, som har det gudomliga uppdraget att förvalta, att bruka och vårda.

Men bryr han sig verkligen om resten av skapelsen? Är inte människan skapelsens krona? Är det inte viktigare att rädda själar än att rädda sälar?

Visst är människan något unikt i skapelsen (inte minst ser vi det i det faktum att hennes fall drar med sig resten av skapelsen också…) men inte i den mening att hon och bara hon, har Guds uppmärksamhet. Läs verserna från Kolosserbrevet igen…

Kanske kan vi kalla frälsningen för den kristna trons centrum. Men frälsning är allt annat än ett snävt begrepp. Paulus kan t. ex prata om frälsning både som något som har varit, något som pågår just nu och något som kommer längre fram. Frälsningen är alla tre saker samtidigt!

Inte nog med det. I Kolosserbrevet så öppnar Paulus för att frälsningen dessutom innefattar mer än människan. Visst är det en fantastisk och vacker framtidsvision! Det är Guds plan att ställa allt till rätta igen. Han gör det genom Kristus, genom att låta honom ta straffet. Hans blod ordnar fred och försoning mellan Gud och allt skapat, på jorden och i himlen.

Paulus lägger ut samma tankar i Romarbrevet 8:19-22:

” Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat är lagt under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor.”

Den framtid Gud har planerat gäller hela skapelsen. Hans plan är att rädda det tillbaka till sig genom Jesus.

Vad har detta med förvaltarskap och att ta hand om miljön att göra? Väldigt mycket, enligt mig. Gud kommer inte överge, inte förstöra den här världen. Han har något bättre planerat. Den här skapelsen har Guds kärleksfulla ögon på sig. Han älskar den så mycket att han gav sin ende son. Det är en självklarhet att vi ska göra allt vi kan för att ta hand om den. Både människorna som delar den här naturen med oss men också själva naturen.

Ibland finns en tendens att nedvärdera det materiella, det jordiska, inom kyrkan och istället ge intrycket att bara det andliga spelar roll. Att denna jord är ond och att det bästa vi kan göra är att bli frälsta så vi räddas härifrån så snabbt som möjligt.
Men Guds plan är annorlunda, större och vackrare än så.

Det innebär också att vi med stor hängivenhet kan ge oss ut och arbeta för den här världen. När du hjälper en medmänniska, när du arbetar för fred, när du ber för makthavare att vara modiga i klimatfrågan, när du väljer bort produkter som skadar miljön, när du skänker pengar för att bevara den bengaliska tigern, så arbetar du för samma sak. Du arbetar med Jesus i hans plan att rädda hela skapelsen tillbaka till honom. Tänk vilket otroligt privilegie och vilken tilltro Gud har till oss som vill att vi ska hjälpa till!

Utanför mitt fönster växer också en stor ek. Ekar är ganska sena i lövsprickningen så än dröjer det. Men jag vet att våren kommer, jag vet att eken kommer slå ut igen och jag kommer låta den påminna mig om vad Jesus gjorde för mig och resten av skapelsen. Jag kommer låta den påminna mig om den framtid som vi; du, jag och eken, fortfarande har att vänta. Och inte minst, påminna mig om vad Jesus vill att jag ska göra för honom fram till den dagen.

Arbeta för evangeliet, det glada budskapet, till hela skapelsen.